"Höghus" är ett relativt begrepp. Ett hus som anses högt i Stockholm, kan anses vara lågt i en annan stad. Montage: Magnus Orest. Baserat på foto av User:Donaldytong under licensen CC-BY-SA 3.0.
Hur högt är ett höghus?
Det finns inget entydigt svar.
Enligt Svensk Ordbok (Esselte, 1986) är ett höghus ett "hus med vanligtvis fem eller fler våningar", men gränsen brukar också sättas i förhållande till omgivande hus. Det som är ett höghus i Stockholm, skulle kunna uppfattas som ett ganska lågt hus i Hongkong.
Inte heller finns någon skarp gräns för vad som är en skyskrapa; internationellt brukar den vara 100 meter. I Stockholm finns således bara två skyskrapor: Kista Science Tower, och Victoria Tower.
Nätverket Yimby verkar inte särskilt för att bygga höga hus, utan för en tät och funktionsblandad bebyggelse, som inte är strikt begränsad till någon normhöjd.
Argument för höghus[]
Täthet och urbanitet[]
Det finns vissa missförstånd kring sambandet mellan byggnadshöjd och täthet; Yimby Göteborg reder ut begreppen. http://gbg.yimby.se/2012/12/hog-tat-stad_3210.html
Hög befolkningstäthet är en förutsättning för urbanitet och hållbarhet. Allt annat lika innebär ett högre hus fler bostäder och/eller arbetsplatser än ett lägre hus, alltså högre täthet. En hög täthet innebär bättre förutsättningar för lokal service och skapar underlag för god kollektivtrafiksförsörjning, inte minst spårtrafik. Hög täthet sammanfaller också i hög grad med ett lägre bilanvändande samt lägre ekologiskt fotavtryck. En hög täthet ger också i allmänhet bättre samutnyttjande av infrastruktur, vilket innebär att kostnaden slås ut på fler användare. Hög täthet innebär att infrastrukturen betalar sig bättre. Det är positivt för samhällsekonomin.
Urbaniteten kommer inte gratis; den behöver också ett markplan öppet för fotgängare, där husen har lokaler för allmänheten. Det gäller inte alla höghus. Hötorgsskraporna och Skatteskrapan är positiva exempel (om vi bortser från estetiken) medan Kista Torn är mindre föredömligt, eftersom markplanet till stor del är stängt för allmänheten.
Se vidare bebyggelsestruktur.
Funktionsblandning[]
Höga hus möjliggör funktionsblandning inom själva byggnaden. Detta är förvisso inte unikt med höga hus, men höga hus ger möjligheten att driva funktionsblandning betydligt längre eftersom högre hus innebär mer golvyta än låga hus.
Utsiktsvåningar[]
En utsiktsvåning eller en skybar erbjuder en upplevelse för besökarna.
Orienterbarhet[]
Inslag av höga hus kan göra det lättare att orientera sig i staden. I Stockholms innerstad idag är det ofta kyrkor, och höga byggnader som Kaknästornet, som fungerar som riktmärken. Samma sak gäller i de flesta svenska städer. Med inre eller yttre fasadbelysning blir det möjligt även på natten. Skyskraporna i Kista har en liknande roll; de flesta andra förorter saknar tydliga riktmärken.
Antenner[]
Höga hus kan användas för TV- och radioantenner.
Bemötande av argument mot höghus[]
Argumentation mot höghus är ofta ostrukturerad, och argumentens grund är inte alltid klar. Här är ett försök att samla de argument som förekommer i debatten.
Tekniska argument[]
Brandsäkerhet[]
I Stockholm och många andra städer är de flesta hus begränsade till ca 20 meter; 6-7 våningar. Det är inte uppenbart varför gränsen hamnat just där. Anekdotiskt har det förklarats av att en brandbils stege är ungefär 20 meter lång, och att hus högre än så måste ha inbyggda brandstegar. Det verkar som att orsakssambandet är omvänt, eftersom hus vanligen är äldre än brandbilar. 20-metersgränsen går att spåra 2000 år tillbaka; när Rom återuppbyggdes efter branden år 64 efter Kristi födelse, lät kejsar Nero begränsa husens höjd till ungefär 20 meter.
Gällande byggnormer kräver dubbla hissar och brandtrappor i hus som är 8 våningar eller högre; se stycket om byggkostnad nedan.
Hur som helst är det i sig korrekt att säkerhet är en utmaning i höga hus. Därför är också säkerhetskraven på höghus högt ställda. Det finns beprövade tekniska lösningar för att möta dem och skapa fullgott säker bebyggelse. Till och med i de mest katastrofala situationerna presterar höga hus bra. Det är ytterst ovanligt att utrymning misslyckas i moderna höghus. Vid 11-septemberattackerna, som är en extrem händelse (en oförutsedd terrorattack mot två av världens högsta skyskrapor) lyckades de flesta människor som inte dog vid kollisionerna, utrymma skyskraporna.
Blåst[]
Det är blåsigare i tät bebyggelse, än i en skog. Men det finns andra faktorer än höghus som påverkar blåsten. Till exempel skapas termik av stora asfaltytor, vilket sker i ännu större skala av glesa, bilberoende förorter.
Solljus och skugga[]
Principskiss av ett högt och ett lågt hus med samma volym, med skugga från sol på molnfri himmel. Notera att höghusets skugga har mer diffusa kanter. Illustration: Åke Cappelin
Ännu en illustration av samma volym byggd som höga och låga hus. Illustration: Kriss Topher.
Ett vanligt argument mot höghus, är att de kastar skuggor.
Men ett högt och ett lågt hus med samma volym, kastar i princip lika stor skugga på omgivningen. En skillnad är att skuggan från ett högt hus rör sig under dagen, och har mjukare kanter, genom diffraktion, ett naturligt optiskt fenomen.
I Stockholm, och på höga breddgrader i allmänhet, står solen lågt, vilket brukar anföras som argument mot höga hus. Direkt solljus ansågs viktigt i funkismanifestet acceptera (1931); just för att kunna bibehålla exploateringstalet när det blev glesare mellan husen, ville man öka antalet våningar.
Sedan 1930-talet har elektrisk belysning blivit billigare och säkrare, och direkt solljus är inte längre nödvändigt för folks välbefinnande. Idag lider knappas Gamla stans befolkning av bristen på direkt solljus.
Markens bärighet[]
I fuktig mark och lösa jordmåner är det extra invecklat och dyrt att bygga högt. Byggnadshöjden får till viss del anpassas till markförhållandena. Det är ett reellt problem i bland annat Uppsala och Göteborg. Många delar av Stockholm har goda markförhållanden, där berggrunden ligger nära markytan.
Byggkostnad[]
Ett högre hus behöver kraftigare stomme, och större utrymme för inre infrastruktur (VVS, hissar, trapphus etc) än ett lägre hus. Lyftkranar och andra anordningar medför högre byggkostnader per kvadratmeter golvyta, än för ett lågt hus. Men behovet av mark minskar, och även i städer som Stockholm, där staden har "höghusböter", lönar det sig att bygga högt; se nedan. I glesa bostadsområden tillkommer kostnader för vägar, vatten och annan yttre infrastruktur, som måste täckas av kommunen; dessutom finns en alternativkostnad när mer mark tas i anspråk. I slutändan finns inget entydigt resultat, men när markpriserna är höga blir hög bebyggelse mer lönsam.
I Sverige idag beräknas fastighetsskatt för kontorsfastigheter och liknande som andel av taxeringsvärdet. Det kan ge incitament för att begränsa höjden. Det finns förslag om markvärdesskatt.
Estetik[]
Frankfurt am Main, Tyskland. Det finns olika åsikter om varierad byggnadshöjd, men många upplever en varierad horisont som mer attraktiv, än en som är helt platt.
Många skyskrapor anses av de flesta betraktare som vackra.
Låga hus är inte nödvändigtvis vackra.
Estetik är delvis objektiv, delvis subjektiv. Människor kan uppleva höghus som antingen vackra eller fula, på samma sätt som vi kan uppleva låga hus som antingen vackra eller fula. Det är förstås rimligt att ställa högre estetiska krav på en byggnad som syns tydligt. Några höghus i Sverige som de flesta anser vara vackra, är Kungstornen på Norrmalm, Turning Torso i Malmö, och Norrköpings rådhus.
Stockholms silhuett[]
Kritiker påminner om att höghus skulle förändra Stockholms silhuett, eller dess skyline.
Det är ett subjektivt argument, eftersom människor inte med nödvändighet kommer uppleva det som något dåligt. Idag ligger de flesta hus i Stockholms innerstad nära normhöjden på 20 meter (7 våningar), vilket gör Stockholms silhuett ganska ointressant.
Jämförelser med New York, Dubai etc[]
Stockholm är en av världens glesaste miljonstäder, och skulle behöva enormt många fler skyskrapor än de föreslagna, för att närma sig någon likhet med New York, Dubai, Moskva, eller någon annan stad känd eller ökänd för sina skyskrapor.
Skyskrapor brukar associeras med någon ideologi som debattören ogillar; antingen nyliberalism, kommunism, eller oljediktatur. Vi kan konstatera att höga hus förekommer i olika städer med vitt skilda politiska system. Dålig politik går knappast att skylla på skyskraporna.
Husen Helix och Innovationen, nedbantade versioner av Tors Torn, planeras bli 99 respektive 117 meter höga. Det är de enda beslutade nya byggnaderna i 100-metersklassen i innerstaden. Innovationen, den högsta, blir 38 meter lägre än Kaknästornet, och det skulle behövas sju stycken för att nå upp till samma höjd som Burj Khalifa. Om byggnaderna hamnade på Manhattan, så skulle de vara relativt låga.
Interaktion och trygghet[]
Det finns kritik mot att höghus försvårar den mänskliga interaktionen.
Den danske arkitekten Jan Gehl har illustrerat med ett exempel där en förälder ser sitt barn leka på marken från sjätte våningen, men inte från högre eller våningar. Sant eller inte, det utgör inte ett reellt problem. Framför allt är det inte alla familjer som har småbarn. Det är alltså inte nödvändigt att varje lägenhet är anpassad för småbarnsfamiljer, då ingen är tvungen att bo på de högsta våningarna. Om det är önskvärt med fler lägenheter anpassade för småbarnsfamiljer kan terrassering användas för att skapa fler lägenheter som har uppsikt över en lekyta.
Jämför med att en barnfamilj ogärna bor i en etta. Det är inget argument för att sluta bygga ettor i Stockholm.
Den trygghet som skapas när boende på våning 2-6 har uppsikt över marken, finns kvar även om huset är högre än så.
Låga hus ökar avstånden, och skapar otrygghet.
Ett högt hus motsvarar inte ett lågt hus, utan flera låga[]
Ett vanligt felslut är att höghus skulle kräva så mycket större kringyta än lägre hus, att exploateringstalet inte blir högre. Illustration: Göteborgs stad.
Ett vanligt felslut i stadsbyggnad, är att jämföra ett högt hus med ett lågt. Förutsatt att behovet av golvyta är konstant, är alternativet till ett högt hus inte ett lågt hus, utan flera låga hus (eller i vilket fall bebyggelse med betydligt större basyta). Större bebyggd yta ökar behovet av infrastruktur, försämrar urbaniteten, och försvårar försörjning med kollektivtrafik.
Kungsgatans södra trottoar ligger nästan alltid i skugga. Sällan påstår någon att skuggan gör Kungsgatan oattraktiv.
"Det går att bygga någon annanstans"[]
Höghusområdet La Défense ligger i anslutning till Paris kvartersstad, och syns tydligt från stadens historiska centrum.
Ett vanligt argument mot höghus och/eller förtätning, särskilt i Stockholms innerstad, är att bostadsbristen kan bemötas genom att bygga på andra platser. "Bygg någon annanstans" är ett genomgående tema i NIMBY-resonemang. Några kritiska frågor är var "någon annanstans" ligger, vad man ska göra när det blir fullt "någon annanstans", eller hur de som bor "någon annanstans" ska ta sig till jobbet.
Men resonemanget är felaktigt. Förtätning och höga byggnader har nämligen andra syften vid sidan om att producera ett visst antal bostäder; se ovan.
Ett återkommande förslag är att samla höghus i ett eller ett par områden utanför innerstaden, med La Défense i Paris som fallstudie. Ett föreslaget sådant område är Kista.
Dock ligger La Défense i direkt anslutning till Paris innerstad (som är betydligt större än Stockholms innerstad), medan Kista ligger drygt 7 kilometer från Torsplan (som varit Stockholms innerstads nordgräns fram till 2010-talet), och över en mil från Stockholms historiska centrum.
Halmgubbar[]
En "halmgubbe", engelska straw man argument, är antingen en medveten taktik eller ett argumentationsfel. Halmgubben består i att debattören först bygger en överdriven eller förljugen nidbild av motståndaren och dennes argument, och sedan argumenterar mot denna nidbild. De förvrängda argumenten framstår på så sätt som absurda och blir lätta att bemöta.
Skyskrapor och bostadsbristen[]
Även om alla planerade skyskrapor i Stockholmsregionen skulle byggas, så skulle de inte tillföra mer än i storleksordningen 10 000 nya bostäder. Men det är en halmgubbe; ingen har hävdat att någon enskild fysisk byggnadstyp ska ta hand om hela behovet av bostäder. I de flesta förslag om ny bebyggelse i Stockholmsregioner (både från byggherrar, politiker och Yimby), utgörs huvuddelen av planerad bebyggelse av medelhöga hus (5-7 våningar).
"Sätta staden på kartan"[]
En vanlig halmgubbe i debatten om höghus, är att politiker och byggherrar påstås ha målet att "sätta staden på kartan", "skapa ett monument", eller efterlikna någon könsspecifik kroppsdel hos byggherrarna. (Det är inte enbart män som stöder höghus.) Dock är det sällan syftet; det senare påståendet är inte seriöst över huvud taget. Stockholm finns redan, bokstavligt, på världskartorna. Höga hus, precis som låga, brukar idag byggas för att fylla ett praktiskt ändamål. Som exempel byggdes Kaknästornet som länktorn för TV-sändningar. De flesta höghus som finns i Stockholmsregionen är uppförda inom miljonprogrammet med syftet att förse arbetarklassen med prisvärda bostäder.
Klarakvarteren[]
Norrmalmsregleringen (Klarasaneringen) återkommer som argument mot höga hus. Idag finns inga seriösa förslag från vare sig Yimby, politiker eller tjänstemän om att riva storskaligt för att bygga höghus. Yimby har utformat den radikala och storskaliga planen Lindhagen 2.0, som tillåter Stockholm växa fram till år 2100, utan några storskaliga rivningar av bebyggelse.
De ursprungliga Klarakvarteren hade förhållandevis högt exploateringstal. Varken Norrmalmsregleringen, eller de påbyggnader som tillkommit från 1970-talet till 2010-talet, har ökat det nämnvärt.
Kowloon[]
Kowloon.
Kowloon Walled City var en kåkstad i Hongkong, som växte fram under 1900-talet, och förmodligen hade världsrekord i befolkningstäthet (dock inte höjd) tills den revs 1993.
Den förekommer som skräckexempel i förtätningsdebatten.
Det intressanta med Kowloon, är att trots laglösheten och de usla sanitära förhållandena, valde folk att bo där, på grund av urbanitetens möjligheter.
Nybyggda höghus har sällan de problem som kännetecknade Kowloon.
Föreslagna höghus[]
Se även[]
- Stockholm Flatline, satir om höghusdebatten