Brottsprevention och trygghet är en viktig fråga i fysisk planering. Se urbanitet.
Begrepp[]
Vad som är ett brott definieras i Brottsbalken.
Antisocialt beteende är alla de former av mänskligt beteende som vissa människor upplever som störande eller olämpligt. Olika människor upplever olika beteenden som störande. Lagar, ordningsregler och konventioner kring antisocialt beteende skiljer sig mellan länder och platser. Några exempel på beteende som ofta men inte alltid anses antisocialt, är tiggeri, högljudd musik, höga röster, alkohol- och drogbruk, sexuella handlingar, offentlig urinering, nedskräpning, skadegörelse, avfyrning av pyroteknik, och buskörning.
Ju fler människor som vistas på en plats, desto större är risken att någon beter sig på ett sätt som stör någon annan. På så sätt är antisocialt beteende förknippat med stora folksamlingar. Det är ett urbant problem.
Samtidigt kan en folkmassa också utöva social kontroll som hindrar det antisociala beteendet.
Trygghet och otrygghet är subjektiva upplevelser. "Upplevd otrygghet" är alltså en tautologi. I stället för begreppet "verklig trygghet" kan vi tala om säkerhet.
Bakgrund[]
Brottslighet har sedan urminnes tid varit stadens gissel, och före modern tid nådde den ofta extrema nivåer. Den minskade i början av 1900-talet; bland annat som utfall av kriminal-, social-, och alkoholpolitiska reformer.
I västvärlden (inklusive Sverige) ökade gatubrottsligheten från 1945 till 1990; denna process gick hand i hand med utglesning, i och med att medelklassen sökte trygghet i villaförorter. Särskilt i USA förslummades många stadskärnor; se gentrifiering och förslumning. Från 1990-talet och framåt har många städer tagit olika vägar för att återupprätta tryggheten.
Brott mot personer sker framför allt mellan människor som är bekanta. De befolkningsgrupper som är mest utsatt för brott, är unga män, och personer i socioekonomiskt utanförskap. Men de direkta konsekvenserna för våldsoffren är långt från det enda problemet. Otrygghet begränsar många människors rörelsefrihet. Det är ofta kvinnor, barnfamiljer och äldre som känner sig otrygga, och som begränsar sin rörlighet mest.
Om en plats framstår som otrygg eller antisocial, kan det prosociala beteendet trängas ut.
Otrygghet drabbar hela befolkningen.
Hur påverkar den fysiska planeringen brottslighet och trygghet?[]
Brottspreventiva åtgärder delas in i primära (riktade mot hela befolkningen), sekundära (riktade mot riskgrupper) och tertiära (riktade mot personer som begått brott). De är också indelade i sociala (inriktade på brottslingen) och situationella (inriktade på brottstillfället). Fysisk planering är en primär, situationell åtgärd.
Folktom bebyggelse kan framstå som otrygg. Funktionsblandning och täthet ökar genomströmningen av människor. En tydlig skiljelinje mellan offentliga ytor (gator och torg) och privata (innergårdar) ökar tryggheten, medan halvoffentliga ytor (hus i park) minskar tryggheten.
Monofunktionell kontorsbebyggelse ger underlag för brottslighet och ljusskygg verksamhet, såsom gatuprostitution, droghandel och fylleri.
Parkeringshus och parkeringsplatser kan framstå som otrygga. Belysning, akustik och uppspelning av musik, kan öka tryggheten.
Prosocial planering[]
Prosociala och antisociala folksamlingar kommer hamna i konflikt tills någon av dem flyr.
I många städer förekommer exkluderande design, där allmänna platser byggs så ingen känner sig välkommen. Men då utestänger man de prosociala grupperna, och flyttar de antisociala grupperna någon annanstans.
Några konstruktioner ("antimönster") som ger överläge till antisociala folksamlingar:
- Mörka platser där man ser men inte syns.
- Skrymslen där man ser men inte syns.
- Dåligt upplysta gångtunnlar.
- Hård akustik som framstår som skrämmande.
- Monofunktionella kvarter (särskilt kontor) som är obefolkade en stor del av dygnet.
- Graffiti och andra tecken på skadegörelse.
- Stora parkeringsytor där folk kan sitta i eller vistas vid bilar, eller bryta sig in i bilar.
- Återvändsgator där allmänheten inte kan passera.
Konstruktioner som ger överläge till prosociala folksamlingar:
- Balkonger. Även om de inte används, visar de att det finns prosociala observatörer.
- Uteserveringar med altan eller räcke. Där har restauranggäster uppsikt över gatan, utan att känna sig exponerade.
- Passager och knutpunkter för gång och cykel.
- Gatuparkering. Folk på gatan ser vad som pågår i och kring bilarna. Bilarna utgör en barriär mellan biltrafik och fotgängare.
- Stängslade hundparker och lekplatser. Där kan barngrupper och hundägare hålla revir. Vuxna som går in utan barn eller hund, drar till sig uppmärksamhet.
- Parkstolar i grupp och svängda parkbänkar runt träd, i stället för raka parkbänkar. Välkomnande för ensamma personer och prosociala grupper. Mindre välkomnande för tuffa gäng.
- Utemöbler kan kompletteras med sittplatser i barnstorlek, där det är svårt för vuxna att sitta bekvämt.
- Bluespot: Strålkastare i blå nyanser riktade mot gathörn, portar, tunnelbaneentréer och andra platser där antisociala element samlas. Ljuset träffar snett uppifrån, så att förbipasserande inte bländas. Personer på platsen syns tydligt, men har svårare att se omgivningen. Om man står i hörnet, måste man vända bort blicken. Blått ljus ger sämre mörkerseende, har en prosocial psykologisk effekt (blåljus) och gör det svårare att injicera.
- Ljus i varierande kulör. Ger intryck av ett område i rörelse.
- Urban växtlighet:
- Även om växtligheten inte hindrar antisocialt beteende i sig, är det en indikator på att någon bryr sig om området.
- Buskar och häckar kan skilja offentliga rum från privata. I parker skymmer de sikt och ljus, och ökar otryggheten.
Se även[]
- Bebyggelsestruktur
- Gentrifiering och förslumning
- Exkluderande design
- Hemlöshet
- Kyrkor
- Vård
- Åretruntstaden
- Öppna platser
Extern läsning[]
- Svenskspråkiga Wikipedia: Brottslighet i Sverige
- Stockholmssyndromet 2.0; en Yimby-krönika om förortsbebyggelse
- Yimby Göteborg: Mångfald skapar tryggare stad